johannicklasforsberg

Som ni kanske har läst i förbifarten här eller märkt om ni spenderar dagarna mellan KI och Jarlaplan så har jag börjat cykla. Det är skitpraktiskt. Det går sjukt mycket snabbare, och man kan styra själv över hur snabbt det går.
Visst är det jobbigt att cykeln inte går att växla på, att luften i däcken inte är gjort för en ung vältränad man i sina bästa år eller att den i nedförsbackar känns som plan yta (man måste trampa för att komma fram), på plan yta känns som uppförsbackar och att den i uppförsbackar mest bara står stilla. Men det tar man.
Att cykla i Stockholm går bra, trots att det är vinter. Det är ju mest barmark här ändå, speciellt vägarna.

Men, för att gå ifrån ämnet ett tag, så har ju jag inte alltid varit nöjd med allt i mitt liv och jag har många gånger önskat att saker vore annorlunda. Jag brukar alltid tänka att "om jag hade tre önskningar så önskar jag detta", i hopp om att det kanske slår in. Progress, nada.
Men häromdagen så stod jag och pratade med någon oviktig människa om vädret och tro på fan att vi kom fram till att det är tråkigt att vintern här i storstan är så bar. Så vi önskade att det kom lite snö.
Det gjorde det.

Om detta är en variant på the Truman Show så snälla säg till nu.
Jag gillar snö as much as the next gay (guy), maybe even more, men det här är inte roligt.


Såhär såg jag ut när jag cyklade. Och ja, det är svårt att se trafikljus, trafikanter och bilar då.
Det må se ut som jag ler, men det är mest bara för att mina tänder är abnormt stora och ploppar fram när jag kisar.



Förhoppningsvis så är det inte storm imorgon när jag ska till skolan. Jag kan cykla i snön, men det är svårt när man måste blunda.

Escalator!