johannicklasforsberg

Jag vägrar vara ett offer. Men problemet är att jag är ett.

Sen den dagen jag började dansa har jag alltid dansat, om det inte var på klass så var det framför spegeln, tv:n eller påväg till bussen. Dans är mitt liv, dans är min identitet, dans är jag.
Det är lätt att glömma bort varför man gör någonting, varför man lägger ner tid, pengar och energi på saker. För även om jag vet att jag älskar att dansa, så reflekterar jag inte över det när jag går till skolan varje dag, och gör samma jävla övningar dag ut och dag in.

Men när 11 april, även känd som skärtorsdagen kom, skulle Johan trots att han var trött, ta klass. Det gick bra, det var kul, jag hade koll. Sen i sista gången, i sista hoppet, så föll jag. Fysiskt och inte minst mentalt.
Alla dansare som har skadat sig någon gång tänker nog som jag. Det är först "helvete" och sen "aj". För vi lever för våra kroppar och våra kroppar styr oss.

Jag var van dock, att skada mig alltså. Stukade fötter var lite av mitt signum, men problemet denna gång var att jag också bröt upp en spricka. Det visste jag inte då, men den klassen skulle jag komma att ångra ett bra tag framöver.

Grejen är den (för att prata riktigt sundsvallsmål) att det faktiskt gick bra därefter, jag kom tillbaka och foten blev stark. Då ringer telefonen och jag hör min doktor prata i andra änden om att det inte riktigt såg ut som dom trodde.
Magnetröntgen, check.
Fotspecialist, check.
Operation, va?

Jag var aldrig särskilt rädd för operationen, även om det är de flesta dansares mardröm. Med lite hjälp av min kära husdrog morfin så dansade jag arslet av mig trots bruten fot, och dagen innan så tog jag en sal, och hoppade och dansade tills benen knappt bar mig längre än den sista vägen hem.

Men efter. Det gick ju bra, och jag kunde gå, och det var inte så farligt. Men det finns något där, inte bara en skruv, utan en tanke. Min fot kommer aldrig bli densamma igen. Den kommer bli bra... men.

Jag har en grym sjukgymnast, jag får börja träna, vilket jag har. Är jag hemma dock, så går det inte så bra, jag är mer motiverad på skolan. Tyvärr idag så börjar Karl och Knut, vilket gör att alla är där, och alla tar klass, men inte jag. Jag kan gå, jag kan i princip dansa, men jag får inte. Det svider. Så jävla hårt.

Men det jag vet, det är något som inte alla vet. Det jag känner, och det jag har känt, det är något som vissa aldrig får vara med om. Och jag vet att jag kommer komma tillbaka, bättre än någonsin. Jag har min träning, och jag tänker träna allt annat också. Jag tänker bli starkast, smalast, snyggast, vigast och bäst. Jag kommer aldrig bli så bra som alla andra i just min högra fot, men rent mentalt så är jag redan mil före de flesta.

Den där klassen den 11 april, kommer jag aldrig mer ångra, för det var en grym klass.
Och nu vet jag något som inte ni vet, jag har känt något som inte ni känt och framför allt är jag motiverad.

Jag är ett offer, men jag vägrar vara det.