Årskrönika 2009
2009 började verkligen med en smäll som kom att prägla hela mitt år och en bra bit till av mitt liv. Det var på nyårsnatten när jag såg en ung kille bli påkörd av en polisbil i full utryckning. Surrealistiskt och otroligt skrämmande. Jag går inte över gatan utan att titta längre och jag chansar aldrig.
Trots en tråkig start så tog sig året ganska bra. Jag började vårterminen i tvåan utan några större men från min brutna fot, jag var svag och labil men hyfsat hel. Tränade och tränade som om det inte fanns någon morgondag.
Efter ett tag så började snacket om närvaro och jag kämpade som fan men lyckades ändå få ett straff trots att min närvaro var bättre än många andras. Men man biter ihop, ler, klagar, tjatar och kämpar och till slut så får man vara med ändå.
Det rullade mest bara på men hux flux så fick jag ett jobb. Det var Disneygiget på Golden och det var bland det tuffaste jag har gjort. Inte själva giget i sig, men det i kombination till hur det var i skolan, att jag inte fick missa någonting och att jag fick, för första gången i mitt liv, magsjuka.
Eller som jag tror, matförgiftning från skolans café. (Dom har bytt ägare nu, så det kommer nog bli kanon)
It was coming out of both ends, skulle jag gärna vilja säga, men jag spydde bara. Hela tiden.
Det var inte roligt när vi repade hela dagar och nätter, och det var inte bara dans utan vi hade myggor och skulle sjunga och ha oss samtidigt. Jag minns hur jag stod på scen på repet och sjung och dansade och sen bara gick rakt av, stängde av myggan, spydde, slog på myggan igen och gick upp på scen och fortsatte.
Man har inte tid att vara sjuk när man är dansare.
Men det gick över så att jag fick en spyfri premiär och sen så drack jag naturligtvis skumpa hela natten innan jag gick upp och gick till skolan. Om man ska tänka positivt så gick jag ju ner några kilo iallafall.
Sedan fortsatte livet och det känns svårt att separera enstaka händelser när ens liv bara känns som en autobahn.
Man bara kör och kör och kör, svär lite åt några i filen bredvid och kör sen vidare igen.
Nästa stopp var på Springpride i Eskilstuna och det kan ha varit det värsta gig jag någonsin gjort tror jag. Inkompetenta människor, pinsam dans, för stora egon och en håla utan dess like.
Lyckligtvis så var dansarna underbara, och vi hade en sjukt rolig roadtrip när jag körde vår lilla minibil som blåste av motorvägen i hastigheter över 90km/h.
Efter det kom det studioföreställningar med min spexiga cowboyhistoria som jag lärde mig sjukt mycket av följt av årets värsta ögonblick. Föreställningarna på Dieselverkstaden i Nacka där jag blev tvingad att dansa i hotpants. Eller tvingad och tvingad. Jag hade kunnat välja att inte vara med men om man känner mig så vet man att jag inte backar. Så jag gjorde det, åt inget på en vecka och knarkade smalpiller i ett försök att bli smalare.. det gick sådär. Det funkade när jag var igång, men när jag fortfarande körde på dom och gick på sommarlov och hjärtat började spöka, då blev jag lite skraj. Men hey, jag står ju här idag, så det gick ju bra.
Klippte och färgade även håret i den vevan i ett försök att bli David till treornas spex. Det blev riktigt gult och klippningen (som skedde med en kontorssax i killarnas omklädningsrum natten innan) blev väl inte heller den bästa. Men hår växer, jag är inte den som är den.
Sen kom sommaren, arbetslöshet, lägenhetsjakt, familjesemester, fighting, lägenhetsfångst och ett faktiskt jobb.
Och flytten. WACC(C)K blev officiellt öppnat och kom att undergå stora förändringar inom kort tid. Jag fick jobb som dansare bakom September och gigade i Polen, bodde på fina hotell och åt dyr mat. Skolan började, och jag var nu avgångselev. Gigade en massa mer och började min praktik på Ladies.
Sen har det bara flytit på. Lärde mig otroligt mycket på praktiken. Körde på som fan i skolan och sen när man ska gå in och fota sin CV-bild som man har preppat för hela hösten, då sträcker man sig.
Det är svårt att förklara, men jag sträcker mig inte. Jag är inte en sån som sträcker mig. Jag värmer aldrig upp, jag kickar ändå alltid lika högt, och jag känner framförallt ingenting. Men nu har väl åldern kommit ikapp en. Eller rättare sagt den 10 oktober kl 16:30 kom den ikapp mig.
Men det var bara att köra på. Detta var en lördag, och på måndag så var jag med på alla klasser. Man har inte tid att vila, man måste jobba runt det.
Sen kom Idolcirkusen till stan. Det blev drama, bråk, uppstyrning, rep, missade rep, någon slags egotävling och framförallt ett helt okej resultat.
Och därifrån kom allt på en och samma gång, vi gick i skolan dygnet runt eftersom vi repade till studioföreställningarna, vi gjorde Idol, AltoEgo-hårvisningen, E-tuna-giget och jag repade inför och gigade som förband till BSB och gjorde audition i Oslo. Allt det här var inom loppet av en månad.
Helikopterplattan gjorde sin debut och var här för att stanna, Howies hand har nu skakat min, jag har blivit bitter men stolt över min prestation i Oslo och resten är som det är.
Julen kom, kulturstipendiet kom, spikmattan kom (förmodligen för att stanna, jag erkänner mig besegrad) och nyår kom och övergick till en ännu mer fantastisk nyårsdag.
Och nu har jag bråttom så det blev en liten snabbresumé här på kanten, men hey, bättre än inget.
2010 är iaf, om ni inte har fattat det, då det händer.
In a rich mans world.
Idag blev jag en rik man. Ja, eller inatt som sagt, men den stora checken var rolig.
Hittade även dessa bilder på tvillingarna Forsberg i päronens kamera.
Tvillingarna bygger sandslott och gör sig redo för stan.
A Lappis Carol, del 2; De två tomtarna
När vi senast lämnade våra hjältar så var dom ensamma ute i skogen på Lappis och visste inte vart dom skulle vända sig. Dom hade kniven, dom hade granen men hade dom det som krävdes för att komma undan med ett dylikt kriminellt konststycke?
Men något hade hänt därinne i skogen. Linnea var inte längre rädd och Johan sågade med en lugn, stadig och norrländsk hand. Det var som att julfriden hade tagit över dom och istället för två lite lätt kvasikompetenta dansare så betedde dom sig som nykomna ur tomtens verkstad.
Kökskniven gick fram och tillbaka ända tills han började komma in mot mitten. För alla som kan granens anatomi lika väl som Johan så var detta naturligtvis väntat. Så han bytte således sida som om inget hade hänt och började såga från andra hållet, med andra handen.
Linnea såg skeptisk ut men när kniven började försvinna in i granstammen så började hon också att tro. Och det dröjde inte länge innan det bara var den sega biten i mitten kvar. Då helt plötsligt svepte ett ljussken förbi och inte långt därifrån kunde man höra det välkända ljudet av stockholmska bildäck mot ett norrländskt underlag.
Nu är det över, här kommer polisen, tänkte dom. Men likt ett julmirakel som skänker liv så räddades också deras den här decembernatten. Det var en taxi som letade efter bortskämda studenter och efter ett tag så kunde dom blicka ut ur mörkret och snart bara se Professorsslingan igen.
Med några vana kampsportsgrepp så knäckte Johan av granen och nu stod dom där, som två tomtar med en gran, redo att förflytta matchen till hemmaplan.
Fortsättning följer...
A Lappis Carol, del 1; Sagan om Lappisgranen
Lyckligtvis var det inte första gången den dynamiska duon hade stått inför en så tuff situation. Med lite hjälp från Norrland så lyckades dom skrapa ihop en julgransfot och en ljusslinga men det är ju inte riktigt tillräckligt.
För Linnea var det här första riktiga julen och Johan be damned om han skulle låta den sluta med en plastgran och doftljus. Nej, antingen så gör man det, eller så gör man det inte.
Så dom slog sina kloka huvuden ihop, kikade genom snöstormen på Lappis och såg något borta i horisonten. Var det tomten? Var det ett stipendie? Nej, det var en skog.
Genast började Johan minnas sina barndomsår i Norrlands lummiga skogar och snabbare än Twilight-fansen bytte fokus så började han leta frenetiskt efter något vasst. Ingen yxa, ingen såg men däremot en kökskniv.
Armerad med en mobilficklampa, långkallingar av rang och en kökskniv så var han redo att rädda julen.
Men lika säker var inte Linnea. Hon hade länge levt med skräck för yxmördaren som hon trodde var på Lappis. Antingen så skulle han eller hon komma genom dörren eller balkongfönstret. Det dummaste då är ju naturligtvis att gå ut. Speciellt ut i skogen kl 1 på lördagkvällen.
Således följde Linnea efter Johans breda axlar ut i natten och när de närmade sig skogen så kändes det som att den växte sig större och större vid varje steg. De blickade in i skogens mörker och undrade för sig själva om de faktiskt hörde och såg något eller om det bara var inbillning.
Johan tog det första självsäkra och stora klivet in i snön med sina moderiktiga kängor och Linnea följde efter.
Med sin lugna och manliga stämma och sina år av knivträning bakom sig gjorde Johan situationen mer hanterbar och genast kom granarna i fokus. Det var som att leta efter ett träd i en skog men plötsligt så stod den där, i en klunga av granar, som en perfekt fallosymbol. Den var reslig och den var alldeles svenskt lagom.
Då och då hördes ljud från omnejden och dom var hela tiden nervösa och oroliga. Tänk om polisen skulle ha kommit på att en grankapande maffia rörde sig i Stockholms norra utkrokar. Men kniven åkte fram och han började fila som om livet hängde på det.
Fortsättning följer...
Julen smyger sig på.
Vi har gått och blivit med gran.
Vilken tur jag har...
Så nu har jag en dubbel uppsättning. Och jag vet inte om det här är karma-payback för att jag har gjort något bra eller dåligt. Men tillbaks är allt.
Man ska väl inte klaga..typ?
Och i och med allt detta har jag fått ett nytt problem. Ska jag behålla den nya korthållaren jag köpte som är lite fräschare eller använda den gamla och få 150 spänn? Tuffa val i livet.
Körkortets återkomst.
Vad sägs? Jag tänkte nog inte ha Johanna med dock.
Helikopterplattans intåg.
Dom har även kommenterat det på Idolbloggen.
http://blogg.aftonbladet.se/idol
Det är nu det händer.
Nu blir det mer roligt. Fan va glad jag är.
Och på det så är jag här, bland dessa underbara människor som är så sjuka i huvudet att jag dör.
Detta är läget mest hela tiden.
Jag är sjukt trött, lite less på min luftmadrass (som jag alltid glömmer att pumpa upp innan folk i mitt rum gått och lagt sig för kvällen vilket resulterar i att jag i princip ligger på golvet) men otroooooligt glad. Lägg nu märke till de många o:na där. Jag är inte den som är den som är den som måste ha en lite lätt dyslektisk stavning för att prove a point men i detta fall så kändes det nödvändigt.
The Kippersunds is the shit! Nu vandrar hon förbi mig med disk och imorgon bitti kl 7 står frukosten redo. Vilken kvinna, vilken familj!
Nej, om jag någon gång tänker på att inte göra något stagefightigt, påminn mig om detta då!
Nu ska jag sova. (Är tanken, realiteten brukar bli något annat)
2009 - det är året. Romantikens, kärlekens och framförallt livets år.
Tjarå!
Life is good!
Tiden går och vi med den.
Försöker lista ut vad fan jag ska packa för något. Jag har ju inte vart iväg på hur längesen som helst. Speciellt inte solsemester. Det blir svårt!
Bonnbrännan sitter i och det ska bli fett pinsamt de första dagarna utomlands men det glömmer jag när jag får hoppa i vattnet. Men till den viktiga frågan; vad fan ska jag ha med mig?
Vad brukar man säga? Pengar, pass, p-piller?
Ja, jag måste återgå till någon slags packning men ja, RIP MJ ska man väl kanske också säga. Man måste ju följa strömmen.
Intressant anekdot för KVT:are som läser detta; jag och Sophie var och fikade med Toa Borstensson. Galet roligt.
BRB
Vill du flytta in med min bonnbränna?
Först var vi och tittade på området eftersom hon inte sett det. Jag hade ju egentligen inte heller sett mig omkring utan gick direkt till lägenheten när jag var där. Och efter att ha vandrat omkring ett tag så hittar vi stranden. Ja, stranden.
400m från vår lägenhet finns det en strand. Så jävla värt.
This is the shit.
I lycka så vandrade vi tillbaka in till stan i den gassande solen. Jag som inte har varit i solen på säkert sju år tänkte inte en sekund på att jag kunde få en bränna, men se det fick jag, och det får ni snart se.
Väl inne så skrev vi på kontraktet och blev som två barn igen för fem minuter innan vi knallade in på systemet och köpte skumpa. Det blev en flaska Rotari (roséchampagne) som vi avnjöt i extas i Ellen Keys park.
Livet är bra när man har sol, bubbel och kontrakt!
Sen har dagen bara rullat på bra och jag känner mig sjukt lugn och harmonisk.
Men, som sagt, jag har också fått en galen bonnbränna. Och detta är efter en dag.
Gissa hur jag kommer se ut efter en vecka på Rhodos...
Och det roliga är att jag blir så röd, och sen brun på nån dag. Jag bränner mig aldrig.
Nu ska jag hänga lite med Zain och Cat.
Ta for now.
En fyra för tre.
Nu blir det nog såhär tror jag. Det är inte påskrivet än men om inte himlen ramlar ner på Lappis (teoretiskt eller bildligt) så kommer vi nog att flytta i augusti, and even more important, skriva på kontraktet imorgon. Då är vi liksom fast. Eller fria, det beror på hur man ser det.
WACCK blir verklighet och jag tror vi kommer ha sjukt kul. Jag och Jocke har redan pratat om hur vi ska överaskningsommåla Linneas rum om hon är borta.
Så nu jävlar kör vi. Men först är det RHODOS! (Jag vet att jag tjatar men jag har inte varit på solsemester sen jag var fjorton) Och snarare än så så är det lite inflyttningsgala hos Nat. Väldigt improviserat och litet men ändå.
Wish me luck.
För vi ska åka till Grekland, för vi ska åka till Grekland!
Nu kanske ni tycker att det är konstigt eftersom att jag inte har några pengar. Men!
Jag åker med mina föräldrar så dom betalar! Okej, jag vet att det blev konstigare. Men!
Jag tar med mig David. Fan, det är ju helt jävla bisarrt!
Han ville komma bort. Jag ville på en gratisresa men inte känna pressen av att bara vara med päronen och det gick att få med en till så jag tar med mig min låtsasbrorsa David! Men mamma och pappa kommer ju typ att tro att vi är ihop. Vi ser ju likadana ut nu också. Men vafan. Det blir sola och bada och piña fucking colada.
Och jag tror vi bor precis vid stranden. Fan va skönt!
Och just det. Vi har fått lägenheten. Eller rättare sagt får vi den om vi vill.
Jag var lite skeptisk men Nat som var med tyckte den var bra. Jobbigt att ta ett beslut utan Jocke och Linnea men det lutar åt att det blr den iaf. Det är ju billigt om inte annat. Och vi har säkert det roligt också! "En fyra för tre" liksom.
Jag vill inte lägga upp några bilder än eftersom alla jag tog är ju på någon annans lägenhet men när(och om) vi flyttar in så ska vi måla om lite iaf!
Nu ska jag smälta dagens event litegranna. Har faktiskt varit och gymmat också samt lagat min blender. Så dagen har varit full av äventyr. Ska försöka skypa lite med Lisa innan jag fäller in klövarna också!
Ta for now.
Felknullad i huvudet?
Det var ju också ett uttryck.
Imorgon hörni, då är det inte vilken dag som helst. Då är det dagen som jag får mitt kontraktserbjudande på våran 4:a. WACCK är på G. Själv så får jag ju panik över att inte kunna göra exakt som jag vill men jag tror det blir bra ändå. Jag måste ju lära mig att handskas med andra människor någon gång.
Och på något bisarrt jävla vis så börjar jag känna att jag kommer att sakna den här hålan.
Men är den egentligen värd att bo i?
Jag gör en liten pro/con-list.
Pros:
- Ändå rätt nära innerstan.
- Mitt egna.
- Inga grannar som klagar.
- Rätt okej område ibland.
- Billigt.
Cons: - Fortfarande inte i innerstan.
- Svart, så jag skulle kunna bli utkickad när som helst. Och jag får inte ändra något.
- Grannar som är lite konstiga och inte fattar tvättstugevett. (And as of today, fulla också)
- Helt jävla off egentligen fast fortfarande nazister här.
- Inte lika billigt som en studentlägenhet.
Aja, det blir nog kanon det här. Ser sjukt mycket fram emot att få packa upp och göra iordning det nya stället.
WACCK for the future.
Midsommarångest
Hade först inget att göra. Sen en grej. Sen en annan. Och sen sju till.
Men nu lutar det åt att jag ska fira midsommar i skärgården och det kan bli sjukt spännande med tanke på att jag aldrig har varit där men av principskäl hatat den.
Om ni undrar vad jag menar med lägenhet så är det för att jag ska flytta. Förhoppningsvis skriver jag på ett kontrakt nästa vecka och då blir WACCK en sanning. Fest är vad det blir då!
Nu ska jag sova och preppa för dagen imorgon.
Godnatt och trevlig midsommar!
Ljus framtid.
Fan va skönt det skulle vara.
Nu ska jag dock sova för imorgon ska jag först på balett, sen förmodligen jazz och sen på eftermiddagen ska jag på WorldClass och träna! Gratis i två veckor dessutom! Love it.
Idag har jag bara hängt med Soffan/Patsy Darling/Sofiabolous (kärt barn har många namn) och spelat TV-spel och lite så. Det var som på the good old days. I've missed it.
Love is in the air alright. Love you.
Follow the day and reach for the sun.
Sitter på tåget mot Stockholm igen och lyssnar på Light and Day med Polyphonic Spree samt Your Disco Needs You med Kylie samtidigt som solen skiner in genom fönstren och jag sitter med en egengjord smoothie.
Har upptäckt hur enkelt och gott det är med smoothies så nu jävlar blir det shakes till frukost varje dag. Jag släpar nu ner min fina gröna OBH Nordica Blender igen och denna gången ska den stanna!
Vaniljyoughurt med färska blåbar och hallon. Det lönar sig att bo i skogen ibland. Och jag är sjukt imponerad av mig själv för att jag har gjort en smoothie. Det är hardcore. Geira får passa sig.
Ses i stan!
Lägenhetsvisning!
Jag har naturligtvis inte råd, men jag ska följa med Zain som vill köpa den. Men man kan ju alltid drömma. Sen ikväll så är det avslutningsfest för treorna.
Sen, imorgon, då börjar mitt nya liv. Då är det träna, äta, sova som gäller.
TTFN
Here I go again.
Igår var det ju en historisk dag och de första som gifte sig var Alexandra Ejnerstam och Åsa Andersson samt Johan Lundqvist och Alf Karlsson.
Grattis till er och till världen och jag säger bara det. Det är kärlek i luften. 2009 är romantikens år.
