johannicklasforsberg

Det började en kall decembernatt i slutet av 2000-talets första årtionde. Johan Forsberg och hans skenfru tillika vapendragare Linnea Lindqvist hade börjat känna julstämningen. Men studenter som dom var så hade dom inte råd med några tillsatser överhuvudtaget.

Lyckligtvis var det inte första gången den dynamiska duon hade stått inför en så tuff situation. Med lite hjälp från Norrland så lyckades dom skrapa ihop en julgransfot och en ljusslinga men det är ju inte riktigt tillräckligt.
För Linnea var det här första riktiga julen och Johan be damned om han skulle låta den sluta med en plastgran och doftljus. Nej, antingen så gör man det, eller så gör man det inte.

Så dom slog sina kloka huvuden ihop, kikade genom snöstormen på Lappis och såg något borta i horisonten. Var det tomten? Var det ett stipendie? Nej, det var en skog.
Genast började Johan minnas sina barndomsår i Norrlands lummiga skogar och snabbare än Twilight-fansen bytte fokus så började han leta frenetiskt efter något vasst. Ingen yxa, ingen såg men däremot en kökskniv.



Armerad med en mobilficklampa, långkallingar av rang och en kökskniv så var han redo att rädda julen.
Men lika säker var inte Linnea. Hon hade länge levt med skräck för yxmördaren som hon trodde var på Lappis. Antingen så skulle han eller hon komma genom dörren eller balkongfönstret. Det dummaste då är ju naturligtvis att gå ut. Speciellt ut i skogen kl 1 på lördagkvällen.

Således följde Linnea efter Johans breda axlar ut i natten och när de närmade sig skogen så kändes det som att den växte sig större och större vid varje steg. De blickade in i skogens mörker och undrade för sig själva om de faktiskt hörde och såg något eller om det bara var inbillning.
Johan tog det första självsäkra och stora klivet in i snön med sina moderiktiga kängor och Linnea följde efter.

Med sin lugna och manliga stämma och sina år av knivträning bakom sig gjorde Johan situationen mer hanterbar och genast kom granarna i fokus. Det var som att leta efter ett träd i en skog men plötsligt så stod den där, i en klunga av granar, som en perfekt fallosymbol. Den var reslig och den var alldeles svenskt lagom.



Då och då hördes ljud från omnejden och dom var hela tiden nervösa och oroliga. Tänk om polisen skulle ha kommit på att en grankapande maffia rörde sig i Stockholms norra utkrokar. Men kniven åkte fram och han började fila som om livet hängde på det.

Fortsättning följer...