johannicklasforsberg

HJÄLP!

Jag har precis efter mycket om och men insett att jag nog inte har så mycket pengar. Och inget jobb heller. Jag vill ju absolut inte jobba på sleven, men tänkte att det får jag väl om det krisar. Men nu är dom så många så nu när det krisar så får jag inte jobba. Dålig karma eller vad säger man?

Så anyhoo, jag behöver ett jobb. Gärna inte ett jobb som innebär att du går dit kl sju och hem tio timmar senare i tolv veckor. Jag kan jobba heltid ett tag, men helst deltid hela sommaren. Eller en massa gig.
Man får väl hoppas på det bästa. Men en sån tur brukar inte jag ha.

Så snälla, hjälp mig. Jag är bra på det mesta.


Ser inte det här ut som någon som du vill anställa eller åtminstone ge en massa pengar mot lite lätt omoraliska tjänster?

Nu är det såhär va.

Här gör man allt som kropp och själ tål och klarar av för att utvecklas och bli en bättre människa. För att få någonting tillbaka av världen. Men nu tar det slut.
I förrgår hjälpte jag en förvirrad gammal dam att i snöstormen ringa en taxi. Jag slog ett slag för medmänsklighet. Som tack så kom jag hem, min dator pajar och jag tänker att det var väll själva fan. Då bestämmer sig min telefon för att radera 203 av mina kontakter sådär för skojs skull. (Som om det inte räckte med ett exploderat cykeldäck och ett uppgiven brödrost).

Mitt liv är officiellt över. Jag har ingen kontakt med omvärlden eller mig själv för den delen. Jag har isolerat mig själv till en gråtande puppa av sängkläder, sprit och självömkan. Jag vet inte om det är en radonläcka i huset eller om världen bara har bestämt sig för att det är min tur nu. Jag säger bara det, att nu lägger jag ner.

Men världen, jag varnar dig. I´m gonna go out with a bang.

I dagarna precis innan jag for upp till Sundsvall så skulle eventuellt min kompis Robin komma ner och hälsa på mig. Han hörde aldrig av sig så jag tänkte att han bara inte hade tid eller råd just då. Så jag tänker inte mer på det.

När jag då kommer hem och päronen börjar berätta lite om vad som hänt folk vi känner så säger min far helt plötsligt att det har brunnit i Skönsberg. Hos Robin.

....

Panik.

....

Det visar sig efter en utveckling av samtalsämnet att lägenheten hade brunnit men att alla klarade sig. Till och med katten Yukkie och ödlan Chichiro. Jag var galet lättad. 
Robin  bodde hos sin mormor och morfar, och dom har bott i sin lägenhet sen 1972.

Tänk om alla era saker brann upp, saker som ni ägt i 30 år. Eller för Robins del, saker ni har ägt i kanske tio år. Alla kläder, alla filmer, all musik, alla prylar, alla foton. Alla minnen.
När jag bodde hemma i Sundsvall hade jag allt organiserat. Jag hade alla mina foton på ett ställe (ja, jag är så gammal att man hade faktiska fysiska kort när jag var liten). Det var för att, om det brann, så hade jag tänkt ut att man vill ju rädda sina foton. För prylar kan man köpa nytt. Det verkar som att mina föräldrar lärde mig något.

Nu är allt i kaos. Jag vet inte vilka prylar jag har i Sundsvall respektive Stockholm, och alla mina kort är helt utspridda. Jag har några tjockiskort i min almanacka, en hel del i datorn och sen utspritt på 160 kvadrat i Sundsvall.
Men det kan jag säga, skulle det brinna i stockholm, är jag glad att jag har en extern hårdisk med allt viktigt på. Jag skulle ta den och springa. Och några par skor kanske. Och mitt PS2. Men det skulle gå snabbt.



Vad skulle ni rädda?

Det är önskvärt för vissa men för mig börjar det bli vardag, och det är mer skrämmande än något annat.
"And the shadow of the day, will embrace the world in grey, and the sun will set for you".
Så sant så sant. I actually think that was a first one. So emo.

Men jag vet inte vad som kommer att hända och sanningen är den att jag önskar att jag slapp veta. Trots väntan så undrar jag om det har varit värt det och om inte, så vill jag inte veta. Makes sense? Jag förstår knappt mig själv. Ja, jag var ju bra på huvudstäder om inte annat.

Pengakrisen är omnious och om ni känner att ni har ett jobb eller så så hook me up, jag gör allt för snabba pengar just nu. Säljer mig själv och allt jag äger, inklusive döda krukväxter, om ingenting händer. Folk brukar säga att "du kommer ju få jobb när du går ut". Och visst, om inte folk tycker att jag är för bögig för att stå på scen (even though I act straighter than the straight guys). Men faktum kvarstår att det är nu det krisar, så om jag får jobb om ett och ett halvt år vet jag inte riktigt vad jag ska göra med det.


Det här kanske är en framtida karriär.

På min skola, så kan man snubbla på jobb då och då. Och så är fallet i detta nu.
Jacob fick en lapp och frågade mig om jag ville vara modell/dansare. Och visst sa jag, det är väl inte så farligt men dom som råkade hamna på detta jobb med mig är Hannes, Jacob och David. Och till saken är att alla dom är smala, men inte jag. Och det skulle vara okej, om det inte vore för att vi typ ska stå i underkläder. (Och ja, jag vet inte vad jag tänkte där heller) Så fatta va fet jag kommer se ut bredvid dom.

Nej, det är inte okej.




Idiot.

Det är det här jag har sagt till alla jävla idioter på skolan! Om man är sjuk, så ska man vara hemma, annars kommer någon oskyldig (läs: mig) bli smittad. Precis som det har hänt nu.

Jag blir aldrig sjuk men om det är tio pers med virus i kroppen som tränar bredvid dig så är det klart att man har en ganska påtaglig smittorisk. Så nu är jag hemma tills jag har antibiotika eller är frisk för jag vill inte att någon annan ska bli smittad av mig.

Det suger att vara hemma men det får man ta. Jag missar min första balettklass just nu och sen även min första jazzklass. Jag som ville ha hundra procent där men det kanske är oundvikligt att man missar någon i slutändan. Som om det inte är nog att jag inte får hoppa.
Ja, just det. Vet inte om jag sa det men jag var ju hos läkaren och det har inte läkt som det ska så att jag får inte hoppa på tre månader. Men det är rätt lugnt ändå. Man lär sig väl något av det.
Det gör det desto roligare när jag kommer tillbaka och inte har hoppat på 8 månader men ändå gör det bättre än alla andra! Jag, självsäker? Nu förstår jag inte alls vad du menar.


Oj, det var inte lilla bilden, men jag är ju också rätt lång. Ser inte riktigt så skabbig ut dock. Jag är ju alltid fräsch.

Hur fan tänker folk egentligen? Den enda lösningen på världens alla problem verkar vara strejk. Men istället för att ha det i typ Irak, där det skulle undvika att folk blev dödade, så har vi det först på sjukhusen i Sverige så att folk inte får vård, och sen i lokaltrafiken så att vi förstör miljön och allas ekonomi på köpet.

Jag förstår deras krav, och jag tycker att dom sliter, men någonstans måste dom inse att sånt är livet som busschaufför. Inte fan förväntar jag mig bra arbetstider, mycket sömn och en jävla drös med pengar när jag jobbar på Seven Eleven. Nej, för det är inte ett sånt jobb. Livet är inte rättvist, och går det åt helvete, byt jobb.

Annat var det med dom i vården, dom har ju hand om människor och deras liv. Och jag kan förstå att busschaufförer också har det i en viss utsträckning, men det här är ju löjligt.

När jag hade skadat mig och skulle opereras så fuckades allt upp av vårdstrejken, och hade inte jag varit en högljudd person hade jag nog fortfarande haft en bruten fot. Det drabbade alltså mig, med flera.
Och nu tänkte jag åka och handla. Men eftersom tunnelbanan inte går överallt och jag själv inte har fot nog att gå överallt så stannar jag inne. Det drabbar mig.

Och jag kan ändå gå okej nu, tänk alla pensionärer, handikappade och skadade. Ska dom gå med sina rullatorer, rullstolar och kryckor överallt? Kan man inte låta bussar till och från sjukhus fortfarande gå åtminstone?




Nej, nu är jag fan arg!