johannicklasforsberg

När vi senast lämnade våra hjältar så var dom ensamma ute i skogen på Lappis och visste inte vart dom skulle vända sig. Dom hade kniven, dom hade granen men hade dom det som krävdes för att komma undan med ett dylikt kriminellt konststycke?

Men något hade hänt därinne i skogen. Linnea var inte längre rädd och Johan sågade med en lugn, stadig och norrländsk hand. Det var som att julfriden hade tagit över dom och istället för två lite lätt kvasikompetenta dansare så betedde dom sig som nykomna ur tomtens verkstad.

Kökskniven gick fram och tillbaka ända tills han började komma in mot mitten. För alla som kan granens anatomi lika väl som Johan så var detta naturligtvis väntat. Så han bytte således sida som om inget hade hänt och började såga från andra hållet, med andra handen.

Linnea såg skeptisk ut men när kniven började försvinna in i granstammen så började hon också att tro. Och det dröjde inte länge innan det bara var den sega biten i mitten kvar. Då helt plötsligt svepte ett ljussken förbi och inte långt därifrån kunde man höra det välkända ljudet av stockholmska bildäck mot ett norrländskt underlag.

Nu är det över, här kommer polisen, tänkte dom. Men likt ett julmirakel som skänker liv så räddades också deras den här decembernatten. Det var en taxi som letade efter bortskämda studenter och efter ett tag så kunde dom blicka ut ur mörkret och snart bara se Professorsslingan igen.

Med några vana kampsportsgrepp så knäckte Johan av granen och nu stod dom där, som två tomtar med en gran, redo att förflytta matchen till hemmaplan.

Fortsättning följer...