johannicklasforsberg

Så, in the spirit of själlöst rippande så ska jag också skriva en årskrönika.

2009 började verkligen med en smäll som kom att prägla hela mitt år och en bra bit till av mitt liv. Det var på nyårsnatten när jag såg en ung kille bli påkörd av en polisbil i full utryckning. Surrealistiskt och otroligt skrämmande. Jag går inte över gatan utan att titta längre och jag chansar aldrig.

Trots en tråkig start så tog sig året ganska bra. Jag började vårterminen i tvåan utan några större men från min brutna fot, jag var svag och labil men hyfsat hel. Tränade och tränade som om det inte fanns någon morgondag.
Efter ett tag så började snacket om närvaro och jag kämpade som fan men lyckades ändå få ett straff trots att min närvaro var bättre än många andras. Men man biter ihop, ler, klagar, tjatar och kämpar och till slut så får man vara med ändå.

Det rullade mest bara på men hux flux så fick jag ett jobb. Det var Disneygiget på Golden och det var bland det tuffaste jag har gjort. Inte själva giget i sig, men det i kombination till hur det var i skolan, att jag inte fick missa någonting och att jag fick, för första gången i mitt liv, magsjuka.
Eller som jag tror, matförgiftning från skolans café. (Dom har bytt ägare nu, så det kommer nog bli kanon)
It was coming out of both ends, skulle jag gärna vilja säga, men jag spydde bara. Hela tiden.
Det var inte roligt när vi repade hela dagar och nätter, och det var inte bara dans utan vi hade myggor och skulle sjunga och ha oss samtidigt. Jag minns hur jag stod på scen på repet och sjung och dansade och sen bara gick rakt av, stängde av myggan, spydde, slog på myggan igen och gick upp på scen och fortsatte.
Man har inte tid att vara sjuk när man är dansare.

Men det gick över så att jag fick en spyfri premiär och sen så drack jag naturligtvis skumpa hela natten innan jag gick upp och gick till skolan. Om man ska tänka positivt så gick jag ju ner några kilo iallafall.

Sedan fortsatte livet och det känns svårt att separera enstaka händelser när ens liv bara känns som en autobahn.
Man bara kör och kör och kör, svär lite åt några i filen bredvid och kör sen vidare igen.
Nästa stopp var på Springpride i Eskilstuna och det kan ha varit det värsta gig jag någonsin gjort tror jag. Inkompetenta människor, pinsam dans, för stora egon och en håla utan dess like.
Lyckligtvis så var dansarna underbara, och vi hade en sjukt rolig roadtrip när jag körde vår lilla minibil som blåste av motorvägen i hastigheter över 90km/h.

Efter det kom det studioföreställningar med min spexiga cowboyhistoria som jag lärde mig sjukt mycket av följt av årets värsta ögonblick. Föreställningarna på Dieselverkstaden i Nacka där jag blev tvingad att dansa i hotpants. Eller tvingad och tvingad. Jag hade kunnat välja att inte vara med men om man känner mig så vet man att jag inte backar. Så jag gjorde det, åt inget på en vecka och knarkade smalpiller i ett försök att bli smalare.. det gick sådär. Det funkade när jag var igång, men när jag fortfarande körde på dom och gick på sommarlov och hjärtat började spöka, då blev jag lite skraj. Men hey, jag står ju här idag, så det gick ju bra.

Klippte och färgade även håret i den vevan i ett försök att bli David till treornas spex. Det blev riktigt gult och klippningen (som skedde med en kontorssax i killarnas omklädningsrum natten innan) blev väl inte heller den bästa. Men hår växer, jag är inte den som är den.

Sen kom sommaren, arbetslöshet, lägenhetsjakt, familjesemester, fighting, lägenhetsfångst och ett faktiskt jobb.
Och flytten. WACC(C)K blev officiellt öppnat och kom att undergå stora förändringar inom kort tid. Jag fick jobb som dansare bakom September och gigade i Polen, bodde på fina hotell och åt dyr mat. Skolan började, och jag var nu avgångselev. Gigade en massa mer och började min praktik på Ladies.
Sen har det bara flytit på. Lärde mig otroligt mycket på praktiken. Körde på som fan i skolan och sen när man ska gå in och fota sin CV-bild som man har preppat för hela hösten, då sträcker man sig.

Det är svårt att förklara, men jag sträcker mig inte. Jag är inte en sån som sträcker mig. Jag värmer aldrig upp, jag kickar ändå alltid lika högt, och jag känner framförallt ingenting. Men nu har väl åldern kommit ikapp en. Eller rättare sagt den 10 oktober kl 16:30 kom den ikapp mig.
Men det var bara att köra på. Detta var en lördag, och på måndag så var jag med på alla klasser. Man har inte tid att vila, man måste jobba runt det.

Sen kom Idolcirkusen till stan. Det blev drama, bråk, uppstyrning, rep, missade rep, någon slags egotävling och framförallt ett helt okej resultat.
Och därifrån kom allt på en och samma gång, vi gick i skolan dygnet runt eftersom vi repade till studioföreställningarna, vi gjorde Idol, AltoEgo-hårvisningen, E-tuna-giget och jag repade inför och gigade som förband till BSB och gjorde audition i Oslo. Allt det här var inom loppet av en månad.
Helikopterplattan gjorde sin debut och var här för att stanna, Howies hand har nu skakat min, jag har blivit bitter men stolt över min prestation i Oslo och resten är som det är.

Julen kom, kulturstipendiet kom, spikmattan kom (förmodligen för att stanna, jag erkänner mig besegrad) och nyår kom och övergick till en ännu mer fantastisk nyårsdag.
Och nu har jag bråttom så det blev en liten snabbresumé här på kanten, men hey, bättre än inget.

2010 är iaf, om ni inte har fattat det, då det händer.