Ett skitben för många, livsavgörande för mig.
För er som inte träffar mig varje dag, eller för er som inte vet eller undrar så ska jag nu berätta lite.
Ett ben i min fot gick av för ett tag sen så läkarna skruvade fast det. Sen vilade jag och rehabade tills ansiktet var blåare än foten. Det blev bättre så jag for till Danmark för att träna stagefighting och där så lyckades jag med konststycket att bli slängd/voltad över en karl på 185 så att jag slog i fel fot. Det kändes okej sen så när jag kom tillbaka trappade jag upp träningen och var snart på väg mot 100%. Förmodligen så slog jag upp läkningen lite så att den vägrade läka, vilket resulterade att den aldrig läkte eftersom att jag redan låg i hårdträning.
Som tur är så är jag ganska bestämd och fast många människor på vägen inte tyckte att jag behövde gå till läkaren igen så gjorde jag det och fick då veta att foten inte alls var läkt. Tough luck. Så jag vilade och tog det lugnt och taggade ner på typ allt. Sen kom lovet och min enda aktivitet var att lyfta kaffekoppen på Waynes i Sundsvall. Efter lovet trodde jag att det skulle kännas ännu bättre, men det blev bara värre och värre. Konstigt tyckte jag att det var, så efter två veckor ringde jag min sjukgymnast och fick lite tips och tricks, och det känns redan bättre. Nu återstår bara ännu mer vila/rehab tills den 3 december då jag ska till läkaren igen och se om det har läkt eller inte.
Best case scenario: Det är helt, all in!
Worst case scenario: Vi måste operera om så du kan inte dansa på ett halvår alt. det kommer aldrig läka så glöm din danskarriär.
Så det är bara att vänta och se. Jag vet att man inte ska tänka så, men jag tänk om jag hade kunnat träna på riktigt i höst, hur bra hade jag vart då? Jag är ju med på klasser och så, och det går bra, men allt jag gör påverkas av foten. Kunskapen är fruktansvärt viktig att ha i framtiden, men jag tycker att jag har fattat grejen nu. Det är inte lätt att vara skadad, det ska jag säga er. It's hell. Men ni känner ju mig; jag klagar aldrig.
Ett ben i min fot gick av för ett tag sen så läkarna skruvade fast det. Sen vilade jag och rehabade tills ansiktet var blåare än foten. Det blev bättre så jag for till Danmark för att träna stagefighting och där så lyckades jag med konststycket att bli slängd/voltad över en karl på 185 så att jag slog i fel fot. Det kändes okej sen så när jag kom tillbaka trappade jag upp träningen och var snart på väg mot 100%. Förmodligen så slog jag upp läkningen lite så att den vägrade läka, vilket resulterade att den aldrig läkte eftersom att jag redan låg i hårdträning.
Som tur är så är jag ganska bestämd och fast många människor på vägen inte tyckte att jag behövde gå till läkaren igen så gjorde jag det och fick då veta att foten inte alls var läkt. Tough luck. Så jag vilade och tog det lugnt och taggade ner på typ allt. Sen kom lovet och min enda aktivitet var att lyfta kaffekoppen på Waynes i Sundsvall. Efter lovet trodde jag att det skulle kännas ännu bättre, men det blev bara värre och värre. Konstigt tyckte jag att det var, så efter två veckor ringde jag min sjukgymnast och fick lite tips och tricks, och det känns redan bättre. Nu återstår bara ännu mer vila/rehab tills den 3 december då jag ska till läkaren igen och se om det har läkt eller inte.
Best case scenario: Det är helt, all in!
Worst case scenario: Vi måste operera om så du kan inte dansa på ett halvår alt. det kommer aldrig läka så glöm din danskarriär.
Så det är bara att vänta och se. Jag vet att man inte ska tänka så, men jag tänk om jag hade kunnat träna på riktigt i höst, hur bra hade jag vart då? Jag är ju med på klasser och så, och det går bra, men allt jag gör påverkas av foten. Kunskapen är fruktansvärt viktig att ha i framtiden, men jag tycker att jag har fattat grejen nu. Det är inte lätt att vara skadad, det ska jag säga er. It's hell. Men ni känner ju mig; jag klagar aldrig.
Kommentarer
Trackback
