johannicklasforsberg

Premiär var det ju, och vilken premiär sedan.

Det började med att vi kom dit i godan ro och sminkade oss för att sedan vara med på uppvärmningsklassen. Och det var fett pinsamt ska jag säga er. Dessa människor jobbar med att dansa balett, medan vi använder balett för att bli bättre i annat. Men vi körde på och medans dom blev lite småvarma så slet vi som djur och blev genomblöta av svett. Dom tittade lite konstigt på oss men jag glodde tillbaka.

Så då var det då dags för föreställningen. Och när man är på en teater, eller en institution så är det inte riktigt som alla andra ställen. Det finns sådant man får göra och sådant man inte för göra.
Man vill ju inte skapa otur inför en föreställning.

Man får inte vissla i huset.
Man får inte säga lycka till, istället säger man toi toi.
Man får absolut inte säga tack om någon gör det.

Tro på fan att vi lyckades göra allt det där. Och tro på fan att i första akten så skadade Marie Lindqvist sig. Hon var våran Esmeralda och kunde knappt gå bakom scen då hon tydligen slet av något i vaden men i väntan på andra lagets Esmeralda, Nadja, så hoppade hon in på tå med orden; "jag får väl köra så mycket som går".
Och det ska jag säga er, att tåskor inte är skönt någonstans, hur hel du än är.
Men med en liten förlängd paus så kördes Nadja in med taxi, sminkades, värmde upp, fick peruk och gick igenom grejer med nya partners och körde sedan på. Hon var nog lite chockad och strax innan hon gick in på scen så berättade hon om sin kväll innan med orden; "jag har kolhydrat laddat inför imorgon med pasta och bacon och ett stort glas vin, Reserva 2000!".

Smålullig eller inte, hon hoppade upp på tå och var alldeles fantastisk. Och ännu mer fantastiskt dagen efter när hennes egentliga premiär var.


Detta är min outfit i föreställningen. Vanligtvis ser jag lite manligare ut också. Men det kommer bilder på det med.

Mer galaskvaller kommer. Nu ska jag sova, imorgon blir det hänga med Sophie och sen Zaino och Linkan.